Det var en gång en kvinna (som var så trogen mot sin man)

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var en gång en kvinna (som var så trogen mot sin man)


Det var en gång en kvinna som var så trogen mot sin man,
Att när han så gick hädan ifrån henne och försvann,

Så gick hon fram till graven med kistan som man bör.
Lyssnade på prästen, vad han sade som man gör.

Men hon nöjde sig ej här utan sade till sin släkt:
"Bygg mig nu ett hus här intill, gör det nu direkt.

Ty var min man nu är, nära honom ska jag bo -
Ända tills jag ser honom igen en dag, får ro.

Får jag inte bo här, ja då går jag genast bort
Till de trakter vi ej ser, min sorgetid blir då kort.

Jag sätter mig vid graven här, var snäll att börja bygg.
Grunden kan ni lägga ikväll bakom min rygg.

Jag sover här tills allt är byggt, var god och gör det kvickt.
Gud är med oss allihop och hans välde det är rikt."

Släkten var förstående, inga dårhus funnes då.
Så man byggde upp ett hus, strax bredvid, ja näst uppå.

Det tog blott några dagar, ingen herrgård blevo det.
De hjälptes åt i byn, ja efteråt man skrevo det.

Så gick hon in i huset och ut till graven varje dag.
Det var en femton steg, och två-tre-fyra hjärteslag.

Hon levde där i sjutton år, vid hans sida gick hon jämt.
Trots att många män kom hem till henne, talade bestämt.

Hon log åt dem, och bjöd dem så, strax ut till mannens grav.
Där sutto de och fikade tills att de gav sig av.

Hon prydde där rabatter och skrevo många brev.
Lade vid hans sida för att läsa vad hon skrev.

Gick så runt i dalen och sen tillbaka till sin man.
Bar med sig en bukett ibland av blommor som hon fann.

Man lät så henne hållas och leva där i fred.
Kom förbi emellanåt och lämnade av ved.

Man slutade att tycka att hon var konstig så en tid.
Hon fick leva där i all sin prakt till dess att hon fick frid.

Det tog en sjutton år men sedan gick hon till sin man.
Det blev en vandringssaga sen om hennes kärlek som var sann.

Och än idag man ser där växa varje vår -
På deras grav en lilja som strålar vit och svår.

Och intill denna lilja där står en taggig kvist -
Helt utan några blad som om den dessa mist.

Går man dit när liljan så blommar någon vår
Så ser man hur den virar sig kring kvisten där den står.

Att ville man då plocka denna blomma från dess grav -
Så gick det ej att göra utan att skära sig därav. 




----------------------------------------------------------------------------------------------------

Nedhafsad augustidikt

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                                     Nedhafsad augustidikt

En sensommarkväll i en park någonstans, får man sitta mellan en rönn och en hägg.

Blicka mot solen, kisa en stund, se en man med en boll och en peg.

Jag vill va' ute på vägen, ute med flocken men här finns inte någonting sånt.

Jag vill färdas i landet, se floder och slott, packningen fylld i en kont.

Jag vill skratta med flickor, ropa åt män, om vilka platser som vi ska se.

Köra i natten, sova en stund, ha en termos och mackor och te.

Gå på stigar i skogen, bland klippor och berg, höra visslor från tågen i norr.

Tala om tiden, köra in ett regnfall och sedan se vägen bli torr.

Jag vill stanna på rastplatser, springa till sjön, höra gässen som ger sig av.

Och så fylla upp tanken, köra vår väg tills den slutar vid något hav.

Stå där på piren till vågornas svall, höra måsarnas kraxande skrik.

Se skeppen som avgår långt ute till havs med sikte på en avlägsen vik.

Vända mig om på klackar mot sten, med historien som ett silverradband.

Gå bort mot framtiden en fyra-fem steg, se mina vänner på en blåsande strand.

Höra dem tala om allt vi vill nå, våra drömmar och platser att ha.

Se på kompassen hur den snurrar sig fram, som en pil mot den väg vi ska ta. 

Så hämta vår karta vid en brinnande eld, märka ut vårt kommande mål.
Och sen packa in den packning vi har för avfärd i en bil klädd i stål. 

Men det ska sittas här i en park någonstans, i solen mellan en hägg och en rönn.

Se en man och en peg och en boll någonstans, tills kylan kommer och snön. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Till en dotter (Eller flickan i min flock)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Till en dotter (Eller flickan i min flock)

Jag kommer hämnas dig om de tar dig.
Kulorna ska smattra i deras bröst.
Jag kommer inte vänta på svar nej.
Du är min ängel, du är min tröst.

Om de rycker dig bort från vår jord här.
Tar dig dit där jag ännu inte kan gå.
Då ska det besvaras lika med mord här.
Det är min vetskap, där ska jag stå.

Om de skadar dig, blottar din blygd här.
Tvingar sig till det du inte vill ge.
Då ska jag krossa dem, dra dem bort från den bygd där
Man låtit dem frodas, låtit det ske.

Jag kommer hämnas dig om de tar dig.
Sätta deras skallar kring varje kust.
Jag kommer aldrig lämna dig kvar nej.
Du är min ängel, du är min tröst. 

 --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sommarminne

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Sommarminne


Jag tog smällen,
Vinglade ett tag.
Sen log kvällen,
När jag måttade ett slag.

Han föll svanlikt,
Reste sig och gick.
Hon kom anrikt,
Följde med min blick.

Vi gick till stranden,
Satte oss och grät.
Tog henne i handen
När hon satte sig i knät.

Vi såg på månen
Som lyste bortåt sjön.
Kände mig som sonen
Som frös långt ut i snön.

Hon sa, du är den
Som ska leda mig min tid.
Ta med mig på färden,
Freda mig min frid.

Jag såg på vattnet,
På fåglarna som gled.
Kände som att det
Var för henne som jag stred.

En svala dök ned
Och skrek kring våran stund.
Långt borta, rök med,
Och skallet från en hund.

Jag sa, vi gör så,
Följ med mig dit jag går.
Och hon kändes skör, så,
När jag strök vid hennes hår.

Två svanar klev upp
Bakom träden vid en vik.
Tre måsar rev upp
Kvällen med ett skrik.

Jag satte händerna
Hårt kring hennes höft.
Lyfte länderna
Från mina lår och gav dem luft.

Hon tog mina händer,
Drog mig mot sig sen.
En i sänder,
Och jag höll om henne igen.

Vi såg på dalen,
På berget och dess kam.
De vita skalen
Av några snäckor som sköljts fram.

En koltrast hoppade
Bland buskar till en gren.
En regnpöl droppade
Ur sänkan på en sten.

Vi gick mot rösterna
Långt borta, någon sång.
Ta mig till kusterna,
Sa hon, någon gång.

Hon hade en far (En kärlekshistoria)

--------------------------------------------

 

       Hon hade en far (En kärlekshistoria)

 

Hon hade en far som dödade alla som behandlade henne illa.
Jag minns det, jag minns det, om man var i hennes närhet var man tvungen att stå alldeles stilla.
Tala till henne som om minsta höjning i rösten skulle få hela jorden att sprängas i luften.

Trettio personer hade dödats men ingen kunde sätta honom bakom galler.
Hon var min bästa vän men jag var livrädd för att träffa henne då hon kunde beordra honom att genomborra mig med x antal metaller.
Han gick med två pistoler, en vardera om höften.

Han hade en ranch med hästar och kor och man kallade honom för mannen utanför lagen.
Han satte en pistol mot tinningen på alla som kom in på hans gård utan att först ge halm till kusarna i hagen.
Han hade dynamiter fulla förrådet.

Hans kontakter spände vida långt över denna jorden.
Han bjöd in folk några gånger per år och dukade upp fulla borden.
Sen gick de ut och jagade räv och så startade uppbådet.

Han hade femton kvinnor, tre som bodde på ranchen.
Tretusen hästar, olja och var den rikaste på jorden både i och utanför branschen.
Men slösade sällan mer än som krävdes.

Statsministern sade han, honom skjuter jag om han inte behandlar mig som en överordnad.
Han hade fjorton barn med tre olika kvinnor, men fyra av dem var under delad vårdnad.
När man kom hem till dem och alla sprang omkring där var det nästan så att man kvävdes.

Det sades att han hade pansarbilar i en gigantisk depå som skulle kunna slå ut hela militären.
Han litade inte på någon och sade att atombomberna de skulle han avskaffa tills det en dag åter bara var pistolerna och gevären.
Han kunde träffa en flygande 5-öring på 50 meters avstånd.

Hela jordens befolkning var utan att överdriva hans underordnade.
Man kunde se på hans ögonbryn när han var missnöjd med något och hela hans gestalt växte till sig och hårdnade.
Han såg ut som en pistolman men det var svårt att säga om han var mörkhårig eller blond.

Av någon anledning brydde han sig väldigt mycket om miljön och naturen.
Städerna sade han, jag ska avveckla dem när jag fått ordning på djuren.
Det är ju befängt att man kan fösa ihop så många människor på en och samma plats.

Bilarna också sade han, man ser ju inte vem man möter.
Måhånda att det drabbar min ekonomi men jag ska skriva in en världslig lag där alla som blir rikare än jag bestraffas med böter.
Jag kan ju inte låta mina barn ha det sämre ställt än de som bor i palats.

En gång hade han frågat mig vad jag hade för avsikter med att träffa hans flicka.
Jag svarade att det var hennes önskan, vi var vänner, ingenting mera, och han bara instämde och fortsatte att nicka.
Pekade med pistolerna mot utgången.

Hon och jag brukade promenera längs stränderna om somrarna och tala om allt som dök upp i våra sinnen.
Vi hade umgåtts sen 10-årsåldern och delade många fantastiska minnen.
Hon var begåvad med ett underbart utseende och den näktergalslika sången.

Vi hade gått i skolan tillsammans och åtta klasskamrater hade dött på vägen upp genom åren.
Alla visste hur det var, de hade inte tänkt sig för, de bara kom in och hämtade dem med båren.
Pojkarna hade inte kunnat hejda sig men hon var också den vackraste av alla syskon.

Jag däremot hade nog kunnat säga rätt mycket utan att hon hade beordrat min avrättning.
Det kändes som att hon var tillfreds med mitt sällskap och inte ville vara med om min gravsättning.
Hennes mamma hade sagt att jag aldrig skulle behöva oroa mig och hon var rysk hon.

Men helt säker kände jag mig aldrig då så många klasskamrater trillat av pinn.
Hennes far hade ett ordspråk, jag hade lagt det på minnet, det löd kort och gott "min!".
Jag ville inte göra honom besviken.

Jag funderade ofta på om någon någonsin skulle kunna bli hennes make.
Hennes mor sade till mig, var inte rädd för min man, nej stå på dig och visa att du också har lite stake.
Jag visste att hon drev med mig, man kunde se det på mimiken.

Jag blev ofta inbjuden till middagar och de dukade upp i stora salen.
Fjorton barn, tre fruar, ibland några bekanta men sällan mer än trettio personer om man summerar totalen.
Jag satt bredvid henne och vi diskuterade tyst mellan skålarna.

Runt bordet pratades det om olja och hästar och huruvida arken verkligen existerat en gång i tiden.
Hon och jag iakttog och talade bl.a om vad vi skulle göra efter middagen utan att störa sinnesfriden.
Ibland var det dans efter maten men det fanns en regel om att ingen bjöd upp hans fruar eller döttrar för då blev man bortforslad till oljeriggarna och trålarna.

Jag hade dock dansat med henne en gång på hans begäran.
Det kunde hända någon gång ibland när han ville visa någon den äran.
Så helt avog till att ge ifrån sig sina döttrar var han faktiskt inte.

Hon hade ett fantastiskt rum som kunde har varit en prinsessas eller någon storfurstes dotter under svunnet århundrade.
Lister och stuckaturer av guld och en magnifik kakelugn på vars häll en noshörning av silver stod och tittade och dundrade.
Mitt i rummet (med gaveln mot ena väggen) en himmelssäng och intill den en samovar ur vilken hon tyvärr brukade servera mintte.

Jag hade varit in där ett tiotal gånger men inte vågat mig mer än att sätta mig på sängkanten.
Hon tände oftast upp något ljus och kom sedan och satte sig bredvid efter att hon snurrat igång en antik jordglob och strukit med fingrarna över Indiska oceanen och Atlanten.
Ibland höll vi varandra i händerna och bara lyssnade hur de sprang där nere i trapporna.

Vi kunde sitta där i timmar och tala om skolan och ranchen som bredde ut sig utanför fönstret.
Eller drömma oss bort till ett annat liv medan hon strök med fingret över det leopardfärgade överkastsmönstret.
Emellanåt sjöng hon någon sång eller gick upp och ställde sig i den stora garderoben och plockade bland blusarna och kapporna.

Hon sade att hon ville bli arkitekt eller skådespelerska och hon kunde recitera allt från Casablanca till Sagan om ringen.
Hon ville antingen stå på en scen och delta i de sagolika berättelserna eller annars själv utforma något som kunde hållas som ett av de fantastiska tingen.
Vi försökte ofta komma fram till vilken väg som var den rätta.

Dagarna med henne var obeskrivliga och hela min ande fylldes av glädje och lycka vart än jag gick.
Jag kunde tala med hennes mamma, sitta i biblioteket, vara ute bland hästarna - huvudsaken var att jag var i närheten av hennes blick.
Vi hade alltid något att berätta.

En dag när jag stod vid staketet till hagen kom hon fram till mig och sade att jag borde ha kysst henne för längesedan.
Vi måste fortsätta att utvecklas sade hon, annars kommer jag hitta någon annan eller vi kommer att stanna upp och inneslutas i svårmodet och ledan.
Jag visste inte vad jag skulle svara. 

Så jag lutade mig långsamt framåt och lät mina läppar stilla möta hennes läppar.
Hästarna frustade långt borta där de hoppade över några käppar.
Jag minns att jag tänkte: hur länge till kan den här stunden vara?

Och så möttes våra tungspetsar alldeles försiktigt.
Efter det lutade vi oss tillbaka och hon sade, du förstår väl att det här var otroligt viktigt?
Och jag kände det som om någon hade sagt till mig: Du kan få precis vad du vill i världen, tänk över vad du vill ha.

Jag stod där och tittade mot hästarna och svarade: Ja, men vart går vi nu ifrån detta?
Hon svarade: kom vi hämtar halm till hästarna, jag tror inte att de ännu är mätta.
Och jag log och ville säga till henne: Jag lovar att följa dig vart än du ska.

Men jag höll det inne och vi promenerade bort genom kvällen.
Halmen på en dragkärra där vi stannade på olika ställen.
Sen gick vi ut och satte oss på stora stenen mitt inne i hagen.

Solen långt borta i väster och alla djuren som gick och betade där runt om oss.
Vi hade armarna om varandra och jag funderade om någon hade det så bra som oss.
Jag kände det som att jag kunde leva där för alltid både om kvällen och om dagen.

Vi satt där länge och hon frågade mig vad jag skulle göra när sommaren var över. 
Jag svarade att jag skulle försöka hitta ett arbete, det är väl det som man behöver?
Kanske senare läsa litterturhistoria eller försöka bli fotograf.

Hon log och sträckte sig efter en prästkrage.
Sade att: någon gång ska du och jag sova mitt i denna hage.
Men ikväll får du sova i min säng, eller om jag var känslig så skulle hon ordna fram en extra slaf.

Jag log tillbaka och svarade att om sängen dög åt henne så dög den åt mig med.
Hon sade: vad bra, gå nu ut ur denna hage och kom ihåg att ta din tjej med.
Jag hjälpte henne ned för stenen och vi sprang genom natten.

När vi kom in i stora huset var det alldeles stilla.
Vi smög upp för trapporna och in i rummet och klädde av oss, och hon sa: att sova med mig det kommer du nog att gilla.
Sedan kröp vi ned under täcket och det var den skönaste stunden i mitt liv.

Det som väckte oss var att någon knackade på dörren i gryningen.
Hon låg tätt intill och uppvaknandet var som att se all världens lycka komma långt borta och känna den förvarnande dyningen.
Hon kysste mig och klev upp halvt naken och gick med trötta kliv.

Hon öppnade dörren till en springa och viskade någonting med sin mor.
Kom tillbaka och lade sig sen och sade: mamma undrar om det här nu är huset i vilket du bor?
Jag kysste henne och vi klev inte upp förrän alla andra gått ut.

Hon gick ned och hämtade frukost och jag slog på en grammofon ur vilken det strömmade Grieg.
Hon kom upp med en bricka, tog av sig sin morgonrock och mimade: jag älskar dig.
Vi lade oss i sängen igen och när vi var färdiga frågade hon: tror du att den här sagan får ett gott slut?

Jag låg där och tänkte och svarade: ja det måste den, ja jag tror det.
Vi klädde på oss och åt en del frukost och hon plockade upp sina ringar från sängkammarbordet.
Vi tog med oss brickan och vandrade sedan ut ur rummet.

Efter den dagen kunde vi nästan inte vara ifrån varandra.
Så gott som alla nätter tillbringade jag där och om dagarna sökte vi efter platser dit vi stillsamt kunde vandra.
Hon höll sig intill mig och fortsatte att ge mig sin ömhet.

Vi gick kring bäckarna och bodarna och över ängar med betande får.
Vi låg där i gräset och talade och hon lockade mig med sina blottade lår.
Ibland var vi uppe bland bergen och satte oss vid något utsiktstorn.

Vi sprang på stigarna och i skogarna och lundarna.
Vi gick runt på gården bland katterna och hundarna.
Vi satt inne på rummet läste för hennes silverhörning med horn.

Alla på gården tycktes dessutom vara oväntat tillfreds över våran nära förening.
Hennes far hade dragit sina pistoler och avlossat ett skott kring mitt huvud men tycktes vara nöjd efter att han fått uttrycka sin mening.
Sade att den äkta kärleken var det som hade hindrat det dödande skottet.

Sedan hade han fortsatt med att förklara att bara jag lade på minnet vem det var som bestämde här i trakten.
Lastat i några dynamiter i sin Range Rover och kört iväg rätt genom grindarna långt borta vid vakten.
Och så smällt av hela arsenalen uppe bland bergen i det nedlagda brottet.

Hennes mamma beklagade och sa att jag inte skulle tro att han var missnöjd med mig på något vis.
Nej det var något skepp som sjunkit ute på Atlanten och en av presidenterna som av misstag kallat honom för novis.
Mig hyste han bara varma känslor för.

Så vi fortsatte våran romans rakt genom sommarnätterna.
Rörde oss för oss själva och kom ibland hem till de mindre banketterna.
Satt där och talade artigt så som man gör.

Sedan upp på rummet där vi kunde skriva dikter tillsammans och ta varannan strof.
Eller ligga på sängen och diskutera någon på banketten nämnd filosof.
Tills vi inte orkade längre utan gav efter för passionen.

Och sen bestämma oss för att ge oss ut med tälten och den bärbara grammofonen.
Lyktorna och hennes prydnadssaker och den ospelbara saxofonen.
Vi fann någon plätt att bosätta oss på och så startade expeditionen.

På morgonen kunde hundarna komma krafsande och vilja att vi deltog i gårdslivet.
Men vi hade våran lilla ö där vi låg insnärjda i varandra innan vi tog det första vakna klivet.
Satte oss på någon sten och såg ut över sommaren medan vi åt något lätt där i solen.

Livet fortsatte och dagarna drogs framåt som av någon lyckans, vilda mustanger.
Hennes far kom hem och avlossade något skott emellanåt och röken steg som girlanger.
Hela ranchen runt om honom speglades i pistolen.

Vi gick och rusade fram mot sommarens slut där i dalen.
Rörde oss längre och längre bort med hjälpa av den k-märkta tågcentralen.
Lärde känna området närmast omkring oss.

Hennes bröder och systrar gav sig iväg till andra platser allt längre bort i världen.
Hennes far reste ibland iväg med mammorna och vi kunde bli kvar där ensamma på ranchen som kaptener för färden.
Han bara åkte och lämnade över nycklarna och sade: nu är det du som är boss.

Vi växte ihop med hela landskapet och bergen och husen.
Kände att vi ville leva tillsammans där under de stjärnklara ljusen.
Så det var det vi gjorde när den anlände, hösten.

Han köpte oss ett hus alldeles i utkanten av ranchen.
Den vackraste lilla gård vi kunnat tänka oss, han sa "här har ni ert 'mansion'.
Erat hus och ert stall", och han lät stadig på rösten.

Fortsatte, "se till att sköta gården med omsorg och styrka.
Det här ska bli er utgångspunkt i världen", och vi kände det som att någon gett oss Guds vackraste kyrka.
Började utforska allting i dess närhet.

Skogen och stigarna bort mot ranchen och civilisationen.
Huset och pianot och himmelssängen, den allra heligaste zonen.
Det var vad hon ville kalla den, hon sa skrattande att så är det.

Hennes far gav mig arbete och lön så vi skulle klara oss i några år innan vi bestämde oss för hur vi ville vidare.
Vi köpte möbler, och några lyktor som sattes upp vid stallet och en skylt med gårdens namn som tillverkades hos en snidare. 
Och en spark att ha till vintern för att hämta posten.

Två kattungar hade vi också fått med oss från ranchen.
Och vi satte upp Ingrid Bergman på väggen, den inramade planchen.
Köpte böcker om en massa skådespelare och musiker som vi läste där i blåsten.

Planerade för vårt framtida liv och våra drömmar och utflykter.
Ritade på en ny trädkoja då vi tyckte att det var vad som saknades av allt som var byggt där.
Sen ville vi dricka vin där uppe och spana ut över vår plätt på jorden.

Emellanåt var vi och hälsade på borta vid ranchen och gården.
Hennes far fyrade av fästningskanonen och kunde visa upp någon nyss erhållen serafimerorden.
Sen kunde vi sitta ned och prata en stund kring borden.

Vintern och snötäcket kom och vi eldade i kaminen.
Katterna växte upp och vi plockade fram stearinen.
Satt vid pianot och drack glögg och värmde oss kring varandra.

Domherrarna dök upp och satte sig kring fönstret och tittade vad vi hade för oss.
Vi promenerade på skogsbilsvägen och längre för att se vad som hände där utanför oss.
Åkte skridskor på en isbana som alla andra.

När julen kom plockade hon fram Jesusbarnet och krubban och fåren och allt det där.
Sade till mig: vi har ju ett stall här ute också, kommer du visa mig ikväll att du har mig riktigt kär?
Och så skrattade hon så där att det var omöjligt att inte vilja ta henne.

Jag älskade henne utan tvivel och vi såg alltid framåt mot våra äventyr.
Samtidigt som vi levde det enkla livet som att vi återhämtade oss med alla vardagliga bestyr.
Lycka kunde vara att bara se henne plocka med något läppstift eller hårspänne.

På julaftonsmorgonen åt vi gröt och firade stort sen på ranchen på kvällen.
Stannade där i flera dagar och såg över våra snöklädda sommarställen.
Åkte pulka och pulsade i snön så långt vi orkade.

Drog oss hemåt senare strax innan nyår och gömde oss i vårat vinterparadis.
Byggde upp snölyktor kring gården och gick ut i skogen och hämtade grenar och ris.
Och sedan in i värmen där vi kokade glögg och drack medan kläderna torkade.

Nyår passerade och vi drack champagne på ranchen i festkläder.
Stor tillställning, och efter tolvslaget vandrade vi hemåt i natten med lyktor i snöflingeväder.
Vinglade på vägarna precis som vi ville.

Snubblade så in genom dörren och rev nästan ned den uppklädda granen.
Somnade tillsammans och hon låg där och höll om mig som den förälskade svanen.
När vi vaknade sade hon: Tänk att du ändå lyckades bliva min kille.

Året tog fart och vi fortsatte framåt mot våra drömmar.
Arbetade för våra planer och drogs in i all glädjens och fridens strömmar.
Reste till större städer och anmälde oss till kurser på distans.

Blev allt mer bildade och utbytte vår kunskap med varandra.
Höll den levande och delade den även med några andra.
Gick ibland och visade upp oss på någon i närheten anordnad dans.

Vi växte på alla sätt, i våra sinnen och i vår styrka.
Läste om religionerna och besökte ofta traktens 1700-talskyrka.
Knöt samman våra kunskaper till en enhet.

Vi hade våran grund och våran trygga punkt men breddade oss på fler områden.
Hon blev om möjligt ännu vackrare och tittade en del mot barmhärtigheten och nåden.
Talade om förlåtelse och renhet.

Hennes far fortsatte sin framfart och for fram som en sköld över jorden.
Varenda människa som inte visade honom respekt utplånade han och kom sedan hem till sina kvinnor i Norden.
Kände stor kärlek för sin dotter.

Han lyssnade alltid på henne men hade sin alldeles bestämda uppfattning.
"När människorna behandlar mig med hyfs då ska de också få utav min uppskattning.
De får stå ut med min vrede så länge inte allt är gott här."

Och så tog det fart igen när vi närmade oss våren.
Hon berättade om sitt vårskrik som jag aldrig hade hört under de tidigare åren.
Hon klev utanför dörren och skrek högre än jag någonsin hört en flicka skrika.

Jag ville inte vara sämre så jag skrek jag med för fulla andan.
Det ekade mot bergen och snön föll från verandan.
Hon sade: efter det här så kommer vi bli rika.

Och så gav vi oss iväg igen på någon längre färd genom landet.
Satt där i någon kupé och och hon snurrade på barndomsarmbandet.
Båtar av tenn på en bakgrund av läder.

Våren omgärdade oss och vi såg det vi tänkte se, och vi såg det i ljuset.
Gässen på åkrarna och en sval längtan tillbaka till huset.
Där samlade vi våra minnen som skogar i städer.

Vi gick på teatrar och såg Hamlet och Köpmannen i Venedig.
Hon kunde brista ut när vi satt där: Vad tråkigt för de där flickorna att du faktiskt inte är ledig.
Hon hade ett särskilt sinne för humor och hon använde den på sitt alldeles egna sätt.

Vi sprang på muséer och utställningar och upptäckte caféer och platser som blev till våra egna.
För vissa människor berättade vi om våra upplevelser och för andra var vi alldeles förtegna.
Vi gjorde det som kändes naturligt och vi gjorde det som kändes rätt.

När vi tröttnat på vår utflykt sade hon bara: ta mig nu hem till vår skogsglänta.
Jag bokade biljetter och vi åkte och det var aldrig någon mening att vänta.
Hon kände när det var dags och jag visste att hon hade en anledning.

Vi satt där i tåget och lutade oss mot varandra.
Tittade ut genom fönstret och på landskapet och på alla de andra.
Svanar som flög som silhuett längs en stamledning.

Vi fortsatte framåt mot sommaren i tiden.
Experimenterade och skaffade oss lakan av siden.
Tillät oss att vila ibland, gömda från världen.

Byggde på vår koja och drack vin genom nätterna.
Läste våra böcker och tillagade rätterna.
Fäktades försiktigt med svärden.

Och så grönskade skogen och ranchen på nytt där bland bergen.
Vi skrattade och lekte och fortsatte att utforska vår sfär igen.
Fann sjöar och stränder som vi aldrig tidigare varit vid.

Talade om att skaffa oss något mer djur där på gården.
Ägnade en del av dagarna åt att vara vid ranchen och hagarna och omslutas av den sällskapliga vården.
Höll varandra tätt intill eller slogs i någon kärleksfull strid.

Jag skyddade henne och hon ville ha det så och jag förde henne dit som hon bad om.
Vi såg våra äventyr, upplevde dem, tog med oss minnena när det var möjligt för oss att ta dem.
Närmade oss att se på livet som den största gåva man kunde få vara med om.

Vi stärktes i vår omgivning och spred vårat ljus, det vi skapade.
Klättrade i träden och högre mot topparna så att katterna där nedanför gapade.
Tittade långt bort mot nya äventyr, om vi närmat oss dem, om vi kunde se dem.

När midsommar kom satte vi upp en ställning och klädde den med björkarnas grönska.
Flätade två kransar och smyckade dem med alla blommor man kunde önska.
Sen bjöd vi in några vänner på lunch och åt och drack fram mot kvällen.

Musiken strömmade och sträckte sig ut genom skogen.
De vandrade hemåt och vi gick och satte oss uppe på den vindslika logen.
Höll om varandra och talade stilla om våra gemensamma ställen.

Och det var så vi slöt oss samman och föddes i tiden.
Gjorde våra upptäckter och sedan fortsatte i den.
Hur vi bestämde oss för att fortsätta från det första som hände.

Skogen vakade över oss och människorna skyddade våra stigar och branter.
Nätterna bar sitt månljus där vi drömde om nya minnen att plocka hem som briljanter.
Med vår längtan till varandra som en bro från den dag då tillvaron tände.

------------------------------------------------------------------

Det är tråkigt att möta (innan du läser Bibeln)

.....................................................................................................................

Det är tråkigt att möta (innan du läser Bibeln)

 
Det är tråkigt att möta de som tjänar döden.
Deras öden,
Är ju så korta.
 
Man hör dem ropa ut: snart kommer slutet.
Säger sedan till varandra i extas: väl rutet.
Sen är de borta.
 
De gör väl som de vill men jag tjänar Gud då.
Säger i förbifarten: "Hör på mitt ljud då.
Snart fortsätter livet."
 
Förnimmer sedan dödens, satans, jävla iskalla våg.
Säger till mig själv i något tveksam monolog:
Väl beskrivet.
 
Tittar sedan ut i den livs levande stjärnklara natten.
Tänker på den upprättgående, glasögonprydde vildkatten.
Fortsätter andas.
 
Tar några steg mot den uppdragna, på gränsen till bortglömda ekan.
Funderar på hur många cigaretter jag ska röka på vägen hem med viss tvekan.
Känslorna blandas.
 
Fortsätter några steg mot vattnets smått krusade månblanka bryn.
Tänker på vad som egentligen kan finnas där bakom den stjärnbeströdda skyn.
Kommer på allt mellan himmel och jord.
 
Ställer mig ned på huk för att titta närmare på ett par nedrostade muttrar.
Ser en kråka hoppa omkring och undrar om den någonsin har mött någonting som kuttrar.
Hör inte ett ord.
 
Plockar sedan fram min spegelblanka tenngjutna plunta.
Reser mig hastigt upp och tänker att alla dödens jävlar de pratar strunt va!
Ja så är det.
 
Tar en klunk och känner en helt enorm absolut obeskrivlig styrka.
Tänker att jag genast vill uppsöka en månbelyst rödaktig kyrka.
Ja dit bär det.
 
Vänder mig om och sätter upp en provisorisk uppskattad kurs.
Tänker att för bövelen här på jorden finns det ingenting som jag inte törs.
Börjar spatsera.
 
Nynnar på en sedan länge självkomponerad gungande sång.
Parerar en rotaktig, väl maskerad, halvt jordbeklädd stång.
Tänker att jag ser allt som sker va.
 
Vandrar vidare i många minuter i en naturupplevelsens trans.
Funderar på ugglorna och Guds, ovanför molnen, högst märkvärdiga instans.
Kommer inte fram till någonting speciellt.
 
Höjer istället på ögonbrynen åt en alldeles tydlig, orange, genomslug, snabbfotad räv.
Den trippar vidare, ned i diket, upp på vägen, under tallen, i en färdväg som tycks mig ovanligt snirklig och snäv.
Är sedan borta efter att den gnällt.

Närmar mig skogens slut och hör bilarnas avlägsna lätt dämpade brus.
Tänker på en flicka i värmen och samhörigheten vid ett bord med upptända ljus.
Jag frågar henne vad hon har på sig under sin klänning.

Stannar därefter till en stund och vilar med ögonen på en tall.
Provar mig på att efterlikna vargarnas högt ylande skall.
Försöker skapa lite spänning.

Fortsätter sedan och kommer fram till landsvägen efter tre kvart.
Några bilar far förbi, först en vit sen en svart.
Sedan tre gula.

Mörkret har lagt sig rätt tätt men jag ser ganska bra.
Månen den lyser där uppe precis som den ska.
Fast jag har något ont under min sula.

Så jag stannar till en stund och fimpar i min bärbara askkopp.
Tänker intensivt på sommaren, en fullständigt naken kvinna, plask, dopp.
Hon kommer upp och frågar mig var det finns vin.

Jag visar henne vägen med en arm runt hennes svala midja.
Hon frågar mig: "När kommer de andra? Du vet vad jag vill göra. Finns det tid, ja?"
Jag svarar: det verkar finnas tid, med ögonen på hennes trugande min.

Vi fortsätter våra aktiviteter någonstans i mina tankar.
Jag lägger min ena hand över hennes bröst och den andra omkring hennes midja som svankar.
Ser framför mig sedan våra eskapader.

Men jag fortsätter vägen framåt och känner mig mycket stärkt.
Bilar passerar och jag vandrar vidare någorlunda obemärkt.
Tycker mig känna vad betydelsen av glad är.

Plockar upp ännu en cigarett och placerar den mellan mina tänder.
En grävling kommer upp på vägen, tittar på mig, tar några steg och vänder.
Jag tänder min cigarett.

Fortsätter framåt, drar något bloss, och känner den rogivande röken.
Tänker på Moses och hur det kan ha varit att vandra genom en öken.
Sedan skriva ned på en tavla de påbud som Gud gett. 

Men det går inte att stanna vid dessa tankar hur länge som helst. 
Funderar istället på Kristus och hur det kan vara att födas på nytt och sedan bliva frälst.
En i dessa dagar underskattad fråga.

Men koncentrationen för att stanna vid dessa tankar är inte tillräckligt höjd.
Tänker istället på en gudomlig lycka som under hela ens liv har varit fördröjd.
Som ständigt väntar på den stund så man ska ta steget och våga.

Men det är bara tankar och hur kom de egentligen till mig?
Hade förresten inte kung Salomo några hundra kvinnor så säg?
Om man nu skulle ta och tänka på någonting annat.

Nej, det är inte enkelt att hålla sina tankar kring en enda punkt.
Som militären, en officer som blir major sen adjunkt.
Hålla sig till ett enda ämne är svårt så förbannat.

Så jag kastar min cigarett och bestämmer mig för att istället ställa mig stilla.
Plockar fram min plunta och anstränger mig för att ta några klunkar utan att spilla.
Lyssnar till mitt hjärta som bankar.

Långt borta skymtar jag den upplysta kyrkofasaden.
Några bilar far förbi och jag kommer att tänka på en flicka som jag mötte mitt inne i staden.
Hon sa: "Efter att du kysst mig är det dags att kasta ankar."

Jag tror att jag gjorde det men det måste ha varit något som skavde på trossen.
En dag stod hon bara där och hade inte en tanke på oss sen.
Jag klandrar henne inte för hon gav mig faktiskt inte några löften.

Men hon var den vackraste flicka jag sett på denna jord.
På den tiden kunde jag inte skriva ett enda vettigt ord.
Inte ens lägga min hand på en kvinna över höften.

Hon fladdrar förbi i mina tankar och jag fortsätter vägen i natten.
Tänker på om det kan vara så att jag har förmågan att göra whiskey ur vatten.
Känner mig inte nödgad att prova.

Tar av på en mindre väg och kommer in i en tätare del utav byn.
Sjön långt borta i söder där månen speglas i vyn.
Träden står kalla och grova.

En stilla glädje omkring mig och jag känner mig nära mitt uppsatta mål.
Plockar fram min plunta med de sista dropparna och lyfter den mot stjärnorna som skål.
En fågel skymtar vid tallen.

Fortsätter upp för backen den sista biten.
Tänker att om jag föll omkull så här nära mål så vore det lämpligt om jag mötte den barmhärtige samariten.
Och att det vore en vidunderlig kvinna som sade att kyssar är det bästa botemedlet mot alla former av trötthet i skallen.

Men det syns inte till några kvinnor när jag vandrar upp mot det i natten vitt lysande valvet.
Känner mig stadig på benen och klockan högt uppe på kyrkan pekar på halv ett -
Då jag tar mina steg in på gården.

Fortsätter grusgången fram och slår mig ned på en bänk vid den norra fasaden.
Blicken upp mot klocktornet och de snidade, fjällika bladen.
Den breddade åttakantiga bården.

En kvinna sade till mig en gång: "Livet är svårt ibland men stjärnorna däruppe är lyktorna som kommer till undsättning.
Tror du eller tror du inte på att de är placerade där av himmelens inrättning?"
Jag svarade: jag tror på det.

Vi gick olika vägar sedan men hon vände sig om och sade: då ses vi igen.
Mötte henne senare efter några år och allt hon sade var: "Hej, du är ännu min vän.
Allting beror på det."

Och nu sitter jag här med min tro som en växande styrka.
Vad hon gör vet jag inte men sannolikt håller hon till någonstans vid en levande kyrka.
Går dit ibland och vakar om nätterna.

Natten är ett skepp och just nu är det jag som sitter vid rodret.
Tänker vilken enastående lycka det vore om min plunta vore fylld där innanför fodret.
Och om en bedårande kvinna kom gående mot mig och började skramla med kastanjetterna.

Men det är sällsynt att sådana tankar helt plötsligt kommer till livet.
Så jag reser mig upp och tänjer något på klivet.
Går bort och känner på den massiva porten.

Den är naturligtvis låst och jag tänker att det är ordning och reda här i byn va.
Stjärnorna och månen och drömmarna som rör sig på skyn va.
Var är alla som bor på den här orten?

Inte med mig i varje fall för jag är inte den som är i centrum.
Jag går fortfarande omkring här i universums stjärnbeklädda väntrum.
Borde väl ryta till och fråga om det egentligen inte är dags för min tur snart?`

Men naturen och byggnaderna är sällskap i natten.
Långt borta går ett tåg över en bro och strålkastarna fortsätter längs månbelyst vatten.
Alltid på väg någonstans och allt man behöver bestämma är vart.

Gravarna runt omkring står kalla och tysta.
Byn lever vidare men för få kvinnor blir kyssta.
De sanna kärleksparen har slutat föröka sig.

Tänker jag och tar några steg bort på grusgången mot valvet.
Kliver in under det och en halvtimme har gått sedan klockan slog halv ett.
Funderar vart man borde söka sig.

Vandrar vidare förbi björkarna nedåt mot husen.
Prydliga granar långt nedanför backen och högt ovan de stjärnklara ljusen.
Natten är ett skepp och jag sitter ännu vid rodret.

Klackarna slår mot asfalten och jag söker och fumlar med orden.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola ärva jorden.
Men pluntan tom där innanför fodret.

Tar några steg och känner mig nöjd över kvällen.
Man kan trivas i den här dalen, det finns några vänliga ställen.
Man rör sig mellan dem och lever så bra det kan göras.

Tänker jag och fortsätter mot månbelyst vatten.
Man bestämmer sig för någonting och fortsätter sedan fram genom natten.
Och så människorna som inte får störas.



...............................................................................................................

(Från en kvinna 2)

-------------------------------------------------------------------------------

                        Från en kvinna 2

Du ställde dig på kvinnornas sida, blev en kvinna själv.
Se nu går du här och filosoferar, plockar blommor vid en älv.

Tittar på fåglarna kring vattnet, inga kvinnor kommer hem till dig.
Tittar på fåglarna kring vattnet, inga kvinnor vill vara med en tjej.

Så hör på mina ord här. Om du vill ha många kvinnor, lär dig att slå näven i bordet med kraft.
Hör på mina ord här. Om du vill ha många kvinnor, säg till dem allihopa att: Du är den enda som jag någonsin har haft.

Sen när det hettar till, slå bara näven i bordet och säg att: jag är en man i bland män.
Sen när det hettar till, säg bara: så gör alla andra men det kommer aldrig att hända igen.

Då ska du få se hur det är att ha mer än en kvinna i en och samma flock.
Då ska du få se hur det är när de kommer och ber dig att öppna upp din rock.

Detta är mitt råd till dig men du gör ju precis som du vill.
Detta är mitt råd till dig, och kom och hälsa på mig någon gång när du lärt dig att ryta till.


--------------------------------------------------------------------------------------------